3D-tryck

3D-tryck, även känt som stereoskopiskt tryck, avser vanligtvis stereolitografiskt tryck. Det använder en princip som simulerar den rumsliga skillnad som människoögat uppfattar, och registrerar pixlar från olika vinklar och djup på ljuskänsliga material. Med kombinationen av rastermaterial presenteras en tredimensionell effekt eller till och med virtuell verklighet på en tvådimensionell ytbild. Genom denna metod kan människor uppleva det underbara nöjet att se tredimensionella bilder direkt med ögonen, utan några verktyg. Precis som tredimensionella stereogram visar 3D-tryckta material ingen tredimensionell effekt när de betraktas på en datorskärm. Men efter tryckning, på grund av rastermaterialets speciella egenskaper, kan en tredimensionell effekt ses utan stereoglasögon.
 
Tidiga bilder presenterades i svartvitt (monokromt) och utvecklades senare till färg. För närvarande läggs större vikt vid 3D-tryck och till och med virtuell verklighet. Tekniken för att omvandla platta bilder till tre dimensioner introducerades för över 30 år sedan men begränsades av material och olösta nyckelteknologier. Som ett resultat kunde den endast tillämpas på små områden och kunde inte uppnå mer än fyra lager av pseudo-3D (3D-tryck), såsom vanligt förekommande i animationer skapade med bildförskjutningstekniker.
 
För att visa djup i tunnfilmstryck eller skapa magiska animationseffekter används för närvarande rasterark för tryckning. Holografisk laserfilm kan inte återge sanna färger. För närvarande är det mest använda rastret internationellt PET-kolonnraster. PET har fördelar som hög transparens, måttlig hårdhet och miljönedbrytbarhet, vilket gör det mer lämpligt för vikning av kartonger och ger tydligare bilder jämfört med PP. För att uppnå önskad bildnoggrannhet används vanligtvis ett raster på 100 linjer till 161 linjer (antalet rasterränder per tum). Förpackningskartonger använder vanligtvis ett 75-linjers raster.
 
Rastertryck ställer höga krav på publicerings- och tryckutrustning, samt avsevärda yrkeserfarenheter från fabrikspersonal för att designa och trycka tydliga och estetiskt tilltalande tredimensionella bilder eller animerade bilder.
 
För närvarande används tredimensionella förpackningskartonger, tredimensionella plastark och tredimensionella rasterark tillverkade av giftfria, ofarliga, återvinningsbara och miljövänliga PET-material i stor utsträckning för tredimensionell anti-förfalskning och estetiskt tilltalande förpackningar för produkter som cigaretter, alkohol, kosmetika och läkemedel. De används också inom olika områden som reklamannonser, affischer, bröllopsfotografi, pappersvaror, kalendrar, olika kort, vykort, hängetiketter och kassar. 3D-teknik kan anpassas till olika områden som politik, ekonomi, militär, vetenskap, kultur och konst, och möter de omfattande behoven hos den globala ekonomin och samhället.
 
3D stereoskopisk präglingsteknik
 
3D stereoskopisk präglingsteknik är en ny tredimensionell tryckteknik som skapar speciella tredimensionella effekter med en serie ränder, ikoner, varumärken och andra mönster. Skärpedjupet kan styras godtyckligt, och till och med superdjupbilder kan skapas.
 
På grund av den tredimensionella kolonnrasterstrukturen kan traditionell tredimensionell tryckteknik och tryckutrustning, oavsett hur avancerade de är, inte övervinna fenomenet med plötsliga förändringar i den tredimensionella bilden. Även med exakt kontroll av tredimensionell tryckteknik kan det fortfarande förekomma 2 till 6 plötsliga förändringar i bilden. Om den tredimensionella trycktekniken inte håller måttet kommer flimmerpunkterna att röra sig runt bilden, vilket är den grundläggande anledningen till att många känner sig yr när de betraktar tredimensionella bilder.
 
Oavsett hur utsökt den tryckta bilden är, om den orsakar obehag för konsumenterna på grund av den tredimensionella trycktekniken, kommer det att påverka produktens image i viss utsträckning. Nu, med användning av 3D stereoskopisk präglingsteknik, elimineras inte bara yrsel, utan produktens kvalitet förbättras också, vilket lockar konsumenter och fungerar som en viss anti-förfalskningsåtgärd.
 
Den största skillnaden mellan 3D stereoskopisk präglingsteknik och traditionell tredimensionell tryckteknik ligger i frånvaron av plötsliga förändringar och flimmer i den tredimensionella effekten. Bilden har en tredimensionell effekt från alla vinklar, men det finns inga flimmerpunkter. Med andra ord är visning från vilken vinkel som helst behaglig utan flimmer, vilket inte kan uppnås med traditionell tredimensionell tryckteknik.
 
Enkelt uttryckt skapar tredimensionellt tryck en känsla av tredimensionalitet på en plan yta, vilket får bilden att verka livlig och nästan inom räckhåll. På grund av denna egenskap har den alltid intagit en viktig position i tryckeribranschen sedan den introducerades på marknaden, och många områden använder tredimensionella tryckprodukter. Dess nyhet, unika karaktär och realistiska effekter gör den minnesvärd, vilket gör att fler företag kan marknadsföra sina produkter effektivt.
 
Principen för tredimensionellt tryck är att simulera avståndet mellan mänskliga ögon. Genom att fånga bilder från olika vinklar av vänster och höger öga, registrera vänster och höger pixlar på ljuskänsliga material och betrakta dem, ser vänster öga de vänstra pixlarna och höger öga de högra pixlarna. Produkter tillverkade enligt denna princip kallas tredimensionellt tryck. Tredimensionellt tryck kan realistiskt återge objekt, och eftersom originalmanuset är designat eller fotograferat landskap väljs vanligtvis högkvalitativt konsttryckpapper och värmebeständigt bläck för tryckning. Därför är glansen god, färgerna ljusa, inte lätt att blekna, och den tryckta produktens yta är täckt med ett lager av konkav-konvex cylindrisk raster, vilket möjliggör direkt visning av panoramabilder i tre dimensioner, bland andra egenskaper. Effekten av tredimensionella bilder måste demonstreras genom displayteknik. Här avser tredimensionell display återgivning av tredimensionell rumslig information i bilder, vilket är ett annat grundläggande villkor för att uppnå tredimensionell syn. Det finns huvudsakligen två metoder för att uppnå tredimensionell display: dubbelriktad display och flerriktad display.
 
Eftersom originalmanuset för det tredimensionella trycket består av tätt arrangerade pixlar, måste det efter plåttillverkning och tryckning sammanfogas med en rasterplatta. Därför, när man väljer rastervinkeln, förutom att beakta moirémönstret som bildas mellan rasterplattorna, bör man också uppmärksamma moirémönstret som bildas av vinklarna för varje raster och pixellinjerna och rasterplattans linjer. Till exempel är det inte lämpligt att välja 0 grader i tredimensionellt tryck eftersom de horisontella rasterlinjerna är mest uppenbara, och 0 grader är ortogonala mot pixellinjerna och rasterlinjerna, vilket stör bildens klarhet och djup. I tredimensionellt tryck är vinklarna för cyan- och svartplåtarna desamma, bestämda av deras egenskaper. Eftersom tredimensionella tryckprodukter behöver sammanfogas med plastplattor, och de flesta av dessa rasterplattor har en viss grad av gråskala, behövs endast cirka 85% till 90% exponering vid plåttillverkning när man använder ett fint 300-linjers raster; annars är det benäget att bli plåtoskärpa, och det är nödvändigt att öka bläckmängden i de mörka tonområdena för att uppnå en 90% till 95% effekt. Därför är färgbläckets densitet för tredimensionellt tryck högre än för platt fyrfärgstryck. I allmänhet för platt offsettryck: Y: 1-1,1, M: 1,4-1,5, C: 1,5-1,6; för tredimensionellt tryck: Y: 1,33-1,35, M: 1,31-1,33, C: 2. Om överlagringen av trefärgsbläck närmar sig neutralgrått, för att minska felet som orsakas av den fjärde överlagringen, finns det inget behov av att trycka en svartplåt igen, och samma vinkel kan användas för både cyan- och svartplåtarna för flexibel kontroll. Vid kontinuerlig exponering i litet format kan temperaturen på exponeringsljuskällan orsaka filmskrympning, vilket resulterar i ändringar i rasteravståndet mellan fram- och baksidans exponeringar, vilket påverkar tryckorienteringens noggrannhet. Därför är det idealiskt att använda en kontinuerlig film bestående av delfärgfilmer för exponering. Vid kopiering av positivet är det nödvändigt att ha en linjefilm som är tätt matchad med filmen och den ljuskänsliga filmen, inklusive samma moiréavstånd. Fototypsättningsplåtar med god uttrycksförmåga bör användas för plåttillverkning. Den tryckmetod som väljs för tredimensionellt tryck måste säkerställa att den tredimensionella känslan inte går förlorad på grund av tryckningen, att överlagringsnoggrannheten är god och att den är lämplig för massproduktion. För platt offsettryck: plåttillverkning, trycköverlagringsnoggrannhet och tryckuthållighet är relativt goda, de tryckta produkterna har en bättre tredimensionell känsla, plåttillverkningen är stabil och massproduktion är möjlig; djuptryck: plåttillverkning och trycköverlagringsnoggrannhet är inte goda, men tryckuthålligheten är relativt god, de tryckta produkterna har en god tredimensionell effekt, men flerfärgstryckseffekten är inte god; kollotypi: plåttillverkningens modulering är instabil, tryckuthålligheten är låg, trycknoggrannheten för tryckta produkter är relativt god, den tredimensionella känslan är bättre, men den är inte lämplig för massproduktion. Tredimensionellt tryck använder i allmänhet platt offsettryckteknik. Kvaliteten på tredimensionellt tryck har en betydande inverkan på den visuella effekten av tredimensionella bilder. På grund av rastrets fokuserande och hindrande effekter krävs tydliga rasterlinjer och exakt överlagring, med ett färgregistreringsfel på högst 0,02 mm, och bläcket måste vara rent och inte benäget att blekna. Högeffektiva fyrfärgstryckpressar används för tryckning, och registreringslinjerna måste strikt konvergera. Dessutom måste verkstaden ha konstanta temperatur- och luftfuktighetsförhållanden. Jämfört med ovanstående förhållanden använder tredimensionella fotografier vanligtvis offsettryckplåttillverkningsmetoder. Filmen för det fotograferade tredimensionella bilden färgsepareras elektroniskt eller rastreras direkt.
 
Den huvudsakliga skillnaden mellan materialen som används i tredimensionellt tryck och de som används i platt tryck är användningen av rastermaterial. Rasterarksmaterial omfattar huvudsakligen hårda plastrasterark och mjuka plastrasterark. Hårda plastrasterark är tillverkade av polystyrenråvara som bearbetas genom formsprutning för att bilda konkav-konvexa cylindriska rasterark. Polystyren är färglöst och genomskinligt (transparens når 88%-92%), med ett brytningsindex på 1,59-1,6. Det är icke-töjbart och brandfarligt. Dess höga brytningsindex ger det en god glans. Bearbetning av transparenta plaster producerar dubbelbrytande spänningar, optiska effekter. Dess draghållfasthet är 3,52-6,33 MPa, böjhållfasthet är 6,12-9,84 MPa och värmeförvrängningstemperatur är 70°C-98°C. Polystyrens kemiska egenskaper inkluderar motståndskraft mot vissa mineraloljor, organiska syror, alkalier, salter, låga alkoholer och deras vattenlösningar. Det mjuknar efter att ha angripits av kolväten, ketoner och högre fettsyraestrar och löses i aromatiska kolväten och monomerer som toluen, xylen och styren. I vissa fall kan graden av angrepp av kemiska reagenser på polystyren minskas genom glödgning och spänningsavlastning. Mjuka plastrasterark använder huvudsakligen polyvinylkloridsubstrat pressade till mjuka plastrasterark med metallrastertrummor eller rasterplattor. Polyvinylklorid är en polymerförening framställd genom polymerisation av kloretylen och är svår att bränna. Även om både polyvinylklorid och polyeten är mjölkvita, kan polyvinylklorid göras till färglösa, genomskinliga, glansiga filmer och filmer av olika mjukhet beroende på innehållet av mjukgörare. Detta material är också mycket motståndskraftigt mot pulsvärmeförsegling, högfrekvensvärmeförsegling och bindning. Polyvinylklorids kemiska egenskaper inkluderar god motståndskraft mot kemisk korrosion, men dålig termisk stabilitet och ljusbeständighet. Det börjar sönderdela väteklorid vid 140°C, så stabilisatorer måste tillsättas under tillverkningen. Klorhalten i polyvinylklorid är 56%-58%, och lågmolekylär polyvinylklorid är löslig i ketoner, estrar och klorerade kolvätesolventer. Högmolekylär polyvinylklorid är mindre löslig.