Tryckkvalitet avgörs sällan av ett enda dramatiskt fel. Den avgörs av en lång rad små variabler, och två av dem dominerar: hur mycket en rasterpunkt växer mellan fil och ark, och hur färgen beter sig på papperet den landar på. Allt annat, från plåtlinearisering till fuktinställningar, arbetar antingen för eller emot dessa två.

Metoden som beskrivs här är medvetet oglamorös. En densitometer används för att läsa en standardiserad testform, mätvärdena bearbetas med etablerade formler, och resultaten används för att sätta siffror på två faktorer som vanligtvis diskuteras med adjektiv. När punktförstoring och färglämplighet uttrycks som kurvor och index blir diskussionen om kvalitetskontroll en diskussion om toleranser.

Mät testformen innan du rör pressen

En standardtestform innehåller heltäckande fält för varje processfärg, tonsteg vid fasta procentvärden, en kontrollremsa samt fina och grova rasterytor som används för beräkning av punktförstoring. Formen trycks under normala produktionsförhållanden och läses sedan med densitometer på flera punkter över arket. Att bara läsa mitten av arket döljer de cylinder- och valsfel som visar sig vid kanterna.

Datamängden är liten: täckande densiteter, tondensiteter vid 25, 50 och 75 procent samt densitetsskillnaden mellan de fina och grova rasterfälten i kontrollremsan. Från dessa värden kan punktarean beräknas för varje tonsteg, och punktförstoringen blir en kurva istället för ett enda tal. Ett enda tal kan inte säga om problemet sitter i mellantonerna, där bilder ser grumliga ut, eller i högdagrarna, där detaljer försvinner.

Vad punktförstoring egentligen är

Punktförstoring innebär att den tryckta punkten täcker en större yta än punkten på plåten. En del är fysisk: färgen sprider sig under tryck, och punktkanten är aldrig ett skarpt steg. En del är optisk: ögat och densitometern integrerar båda en ring av färg runt varje punkt, så en punkt som inte har ändrat storlek ändå uppfattas som större. Optisk förstoring är en egenskap hos papperet och mätgeometrin. Mekanisk förstoring är en egenskap hos processen, och det är den delen vi kan styra.

En viss förstoring är oundviklig och en del är till och med användbar, eftersom en plåt utan kompensation skulle trycka platt och urvattnat. Det praktiska målet är inte noll förstoring. Det är en förstoringskurva som matchar den som separationen byggdes för, så att tonreproduktionskurvorna i filen fortfarande betyder något på papperet.

Punktförstoring som börjar i plåtframställningen

Förstoring som uppstår innan pressen når arket kommer från två håll: film- eller plåtutmatning och plåtexponering. I en imagesetter eller platesetter är optiken inte perfekt linjär, så en begäran om 50 procent ger inte alltid en 50-procentig punkt. Detta hanteras med linearisering, en kalibreringskurva som appliceras på utmatningsenheten så att begärd punktarea matchar uppmätt punktarea på plåten.

Plåtexponeringen ger sitt eget skift. Vakuumkontakt, ljusspridning under vakuumramen, emulsionstjocklek och framkallning påverkar alla punktstorleken, och effekten är inte densamma för högdagrar och skuggor. Dessa fel kan inte tas bort med en enkel kalibreringskurva, så de kompenseras genom processkontroll: konsekvent vakuum, konsekvent exponeringstid, konsekvent framkallningsstyrka och temperatur. Det viktiga att komma ihåg är att plåtförstoring är osynlig när separationsparametrarna ställs in. Separationsinställningarna bör baseras på den förstoring pressen kommer att lägga till, inte den förstoring plåtframställningen lägger till.

Punktökning i pressen

I pressen pressas färgen utåt från varje punkt under trycket mellan plåt, gummiduk och papper. Gummidukens komprimerbara baksida deformeras, och deformationen ger ett litet relativt glid mellan plåt och duk samt mellan duk och papper. Både spridningen och glidet förstorar punkten. Eftersom tryck och glid alltid finns där kan den mekaniska ökningen i pressen minskas men aldrig elimineras.

Ökningens storlek beror på hur pressen ställs in. Högre tryck, en duk packad utanför sitt avsedda område, slitna valsar och för tjock färgfilm skjuter kurvan uppåt. Rulloffsetpressar visar i allmänhet mer ökning än arkoffsetpressar på grund av det högre och mer kontinuerliga trycket i valsnipan, vilket är skälet till att ett rulljobb och ett arkoffsetjobb med samma original behöver olika kompensation.

Färgegenskaper som ändrar punktstorleken

Pigmenthalt, tack, viskositet och resinsystem samverkar alla med punktökningen, och de samverkar med varandra. Färgstyrkan är navet. En starkt pigmenterad färg når önskad densitet med en tunn film, och en tunn film sprider sig mindre. En svagare färg kräver en tjockare film för samma densitet, och den tjockare filmen sprider sig mer. Att minska pigmentet för att spara kostnad köper alltså ett punktökningsproblem i utbyte.

Tack verkar i motsatt riktning: högre tack ger mindre ökning, eftersom färgen gör motstånd när den dras isär i snipan. Pressas tacket för högt kan det dock överstiga papprets ytstyrka, vilket ger uppryckning och i värsta fall trasiga fibrer eller ett brustet ark. Temperatur och vatten ändrar både tack och viskositet under körningen. Kall färg är styv och ger mindre ökning, varm färg är flytande och ger mer. Färg som tagit upp fuktvatten tappar viskositet och tack, så överfuktning höjer ökningen och kan även störa trappingen.

Papprets absorption, slätet och dubbelreflexion

Pappervalet hör till diskussionen om punktökning, inte utanför den. Absorptionen styr hur snabbt och hur långt färgen tränger in i arket. Ett starkt absorberande obestruket papper sprider färgen in i fiberstrukturen, och den uppmätta ökningen på en fin rasterbild kan bli mycket hög. Bestrukna papper absorberar mindre, håller färgen närmare ytan och ger en renare punkt, vilket är skälet till att de återger fin detalj och mättad färg trognare.

Slätet verkar på samma sätt. Ju längre den verkliga ytan avviker från ett perfekt plan, desto mer tryck krävs för att få färgen i kontakt med hela punkten, och desto mer sprider sig punkten där kontakten väl uppstår. Grovt papper sprider också ljus vid ytan, vilket bidrar till den optiska ökningen.

Dubbelreflexionen förklarar en ökning som många operatörer finner förbryllande. Ungefär 80 procent av det vita ljuset reflekteras från bart papper, medan bara cirka 10 procent reflekteras från gränsen mellan en färgad punkt och pappret. Ögat integrerar den mörka kanten i punkten, så punkten verkar större även när dess fysiska storlek inte ändrats. Ingen pressinställning tar bort denna effekt. Den korrigeras i separation och i korrektur, genom att använda samma papper för korrektur och produktion.

Gummidukar, valsar och färg-vattenbalansen

Gummidukens uppbyggnad spelar större roll än de flesta operatörer räknar med. En konventionell duk har ingen komprimerbarhet, så under tryck försöker den återta sin form och gnider mot plåten. Gnidningen förkortar plåtens livslängd och ger en form av ökning som visar sig som dubbelslag eller en utsmetad punktkant. En komprimerbar duk har en yta av syntetgummi över ett eller flera komprimerbara skikt, så den tar upp trycket i stället för att kämpa emot det. Den tål också ett bredare packningsområde, vilket är användbart när tryckinställningen är den främsta källan till överdriven ökning. Att montera den tunnaste packning som fortfarande ger ett rent heltäckande fält är ett direkt sätt att sänka ökningskurvan.

Färgverket bidrar på ett mindre uppenbart sätt. Det lägger inte bara på färg, det doserar, fördelar och emulgerar den. En tjockare färgfilm från valsarna ger större förstoring i alla riktningar, och förstoringen blir mindre riktningsberoende, vilket är svårare att korrigera med en kurva. Fuktverket har en lika direkt effekt: för mycket vatten sänker färgens viskositet och klibbighet, ökar förstoringen och bjuder in fångproblem, medan för lite vatten höjer klibbigheten och tar tillbaka uppryckningen. Vatten- och färgtillförseln måste balanseras för hela upplagan, inte ställas in en gång och glömmas.

Jämförelse av Murray-Davies och Brunners beräkningar

Två formler används vanligen för att omvandla densitometeravläsningar till punktarea. Murray-Davies ekvation utgår från ett papper med viss ljusgenomträngning, och dess predikterade värden tenderar att ligga under uppmätta värden, särskilt på obestruket papper. Gapet kommer från tre antaganden inbyggda i härledningen: papperet har en ljusspridande halo, ljus som tränger in i arket reflekteras diffust av papper och färgfilm, och rastertätheten påverkar resultatet. Inget av dessa är försumbart i produktion.

Brunner-ekvationen använder kontrollremsan, som bär en fin rasteryta på cirka 60 linjer per centimeter och en grov yta på cirka 10 linjer per centimeter. Båda ytorna är etsade till samma 50 procents punktarea. Den fina rasten har fem gånger så stor kantlängd som den grova, och eftersom punktförstoringen växer med kantlängden får den fina ytan större förstoring och läses tätare. Beräkningen tar den grova ytan som baslinje och använder densitetsskillnaden mellan fin och grov för att härleda ett förstoringsvärde vid 50 procent, med separata formler för områdena vid 75 procent och 20 procent.

Svagheten ligger i den baslinjen. Den grova ytan antas vara fri från förstoring, men det är den inte. Resultatet är därför förstoringen av den fina ytan mätt mot den grova ytan, inte en jämförelse mot motsvarande area på originalplåten. Båda metoderna har fel, och båda behöver korrigeras innan de används för att sätta en produktionstolerans. Att behandla en enda formel som absolut sanning är hur en press blir kalibrerad mot ett tal som inte stämmer med korrekturet.

Färg på tryckfärg: nyansfel, gråhet och färgeffektivitet

Punktförstoringen bestämmer tonen, och färgen bestämmer nyansen. Den andra halvan av testformens data används för att uttrycka färgen numeriskt. Heltonernas densiteter läses genom röda, gröna och blå filter, och från dessa tre värden beräknas nyansfel, gråhet och färgeffektivitet. Resultaten plottas sedan på en GATF-färgcirkel, där avståndet från idealpositionen och avvikelsens riktning båda har betydelse.

I en mätning på testformens magenta blev nyansfelet 47,05 procent med den röda densiteten lägst. På färgcirkeln ligger den uppmätta punkten mer än fyra rutor till höger om den ideala magenta-positionen, mot rött, och en gråhet på 17,21 procent drar den cirka en och en halv ruta mot mitten. Avläsningen säger att magentan inte är en ren magenta. Dess kroma är medel, dess färgeffektivitet är låg, och dess nyans lutar mot rött. Varje tryck med denna färg kommer att visa variation mellan prover, eftersom färgen i sig ligger bort från målet.

Gråhetsvärdet är det mer uppmuntrande talet. Eftersom den plottade punkten håller sig någorlunda nära den streckade linjen på cirkeln är färgens gråkomponent godtagbar även om nyansen är fel. Den skillnaden har betydelse när man avgör om ett färgparti ska avvisas eller kompenseras: en nyansförskjutning kan hanteras i separationen, medan överdriven gråhet inte kan.

Varför rödfiltret visar lägst densitet för magenta

Färgdensitet är ett mått på svärta som mäts genom ett färgat filter. För magenta färg ger grönfiltret högst värde, blåfiltret näst högst och rödfiltret lägst. Orsaken är spektral: magenta reflekterar rött och absorberar grönt, så rödfiltret ser mest återkastat ljus och därmed lägst densitet. Grönfiltret ser minst återkastat ljus och visar högst densitet. Det är också därför den uppmätta punkten på GATF-cirkeln hamnar i det röda området. Filterdensiteterna är inte tre oberoende egenskaper hos färgen. De är tre vyer av samma absorptionskurva och ska läsas tillsammans.

Styra färgvariation i produktionen

Färgvariation mellan ark kommer från två källor som ofta behandlas som en. Den första är balansen i färgfilmens tjocklek. Ett jämnt färglager på papper ger täckning och ren färg, men ett tjockt lager flyter också ut och ökar punktförstoringen. Pressen måste hålla en film som är tillräckligt tjock för att täcka och tillräckligt tunn för att hålla förstoringen inom toleransen. När balansen är stabil blir variationen liten. När den driver blir varje ark ett nytt experiment.

Den andra källan är balansen mellan färg och vatten. Att hålla den balansen innebär att hålla matningshastigheterna inom det intervall processen tillåter, så att emulgeringen förblir kontrollerad. En instabil balans ger färgskiftning, och den ger den vanligen tillsammans med drift i punktförstoringen, vilket är varför de två problemen så ofta dyker upp i samma prov.

Motåtgärderna är vanligt underhåll och disciplinerad inställning. Utrustningen servas efter varje jobb så att nästa körning startar från ett känt läge. Operatörerna utbildas i att ställa in vatten och färg medvetet i stället för på känsla, och plåten torkas av med plåtrengöring och vatten före registrering och korrektur. Inget av detta är märkvärdigt, men det är den del av kvalitetskontrollen som faktiskt håller en tolerans över en lång körning.

Vad mätdata stöder

Tre slutsatser följer av mätningarna. Punktförstoringen ändras med punktprocenten, har ett maximum nära 50 procent vid en given rastervinkel och ökar när rastervinkeln stiger. Olika beräkningsmetoder ger olika förstoringsvärden, vilket innebär att metoden måste anges varje gång en tolerans anges. Och färgens kvalitet sätter en undre gräns för hur jämnt slutresultatet kan bli, oavsett hur väl pressen är justerad.

Det användbara resultatet av en sådan här studie är inte ett enda korrigerat värde. Det är en arbetskurva för varje kombination av papper och rastervinkel, en plåtkalibrering som matchar den och en kort lista med pressinställningar som håller kurvan där den ska vara. Med dem på plats flyttas diskussionen om kvalitet från tyckande till mätning, och nästa jobb startar från data i stället för från noll.