Inom boktryckning, tidningstryck och förpackningstryck har fyrfärgstryck blivit det vanligaste, och den övergripande tryckkvaliteten har förbättrats kontinuerligt. På grund av både subjektiva och objektiva faktorer är dock verkligt högklassiga tryckta produkter fortfarande relativt sällsynta och kan ännu inte fullt ut matcha kvaliteten på utländska tryck av hög klass.

Det är känt att kvaliteten på fyrfärgstryckta produkter påverkas av många faktorer i reproduktionsprocessen, såsom tonomfång i originalbilden, punktökning och färgbalans. Bland dessa faktorer spelar kvaliteten på prepress-bearbetningen av bilden en avgörande roll. Även om vissa brister delvis kan korrigeras vid plåtframställning och tryckning är det nästan omöjligt att enbart förlita sig på dessa steg för att producera tryck av hög kvalitet. Därför bör korrigerande åtgärder vidtas så tidigt som möjligt när otillräcklig originalkvalitet identifieras under prepress-bearbetningen. Nedan följer en genomgång av några grundläggande tekniker och metoder.

1 Tonomfång i originaletKorrigering av färgstick

Kvaliteten på en reproducerad bild bedöms huvudsakligen utifrån tre faktorer: tonomfång, färgåtergivning och skärpa, där tonomfånget är den viktigaste.
Ett normalt original bör ha balanserad ljushet utan att vara alltför ljust eller mörkt, med rimlig fördelning av högdagrar, mellantoner och skuggor, tillräckliga densitetsnivåer och mjuka, rika tonövergångar.

2 Originalets densitet

Skillnaden mellan maximal och minimal densitet i ett original (det vill säga kontrasten) är en nyckelparameter som påverkar reproduktionskvaliteten. För närvarande är den maximala uppnåeliga densiteten för allmänna tryckta produkter cirka 1,8, medan fotografiska kopior vanligtvis når en maximal densitet på cirka 1,7. Vid retuschering av original kontrolleras svart bläckdensitet vanligtvis kring 1,8.

I allmänhet är det reproducerbara densitetsområdet på vitt papper begränsat till 0–1,8, vilket innebär att original måste överensstämma med det densitetsområde som tillåts av plåtframställnings- och tryckprocesserna. När ett originals densitetsområde är för brett blir skannrar och elektroniska färgseparationer mindre känsliga för områden utanför detta intervall, vilket resulterar i utjämnat tonomfång på de separerade plåtarna.

Praktisk erfarenhet visar att ett originaldensitetsområde på 0,3–2,1 (en kontrast på cirka 1,8) är optimalt. För färgnegativa original bör densitetsskillnaden i allmänhet hållas inom 2,4. Om kontrasten är under 2,5 kan godtagbara reproduktionsresultat fortfarande uppnås genom lämplig tonkomprimering. Men när kontrasten överstiger 2,5 är en alltför stor detaljförlust oundviklig även med tonkomprimering vid reproduktionen, vilket leder till otillfredsställande tryckresultat.