Litografiska plåtar kategoriseras efter sin bildsättningsmetod: kontakt eller digital. Kontaktplåtar exponeras med hjälp av film med bild i en kontaktram, vilket passar ett filmbaserat arbetsflöde. Försensibiliserade ytplåtar är den vanligaste typen, även om plåtar med flera metaller också används. Digitalt bildsatta plåtar, som står för en betydande produktionsandel, skapas i en plåtsättningsenhet inom ett komplett digitalt arbetsflöde som inte kräver film. Silverhalogenid och fotopolymer är viktiga typer. De flesta litografiska plåtar använder en kornad aluminiumbas, vanligtvis anodiserad och silikaterad för att bilda en hållbar, vattenmottaglig yta.
Processen bygger på principen att olja och vatten inte blandas. En konventionell plåt består av bildområden och icke-bildområden som skiljs åt av ytkemi. Bildområden är oljemottagliga (oleofila) och vattenavvisande (hydrofoba). Icke-bildområden är vattenmottagliga (hydrofila) och oljeavvisande (oleofoba). När fuktvalsar applicerar en vattenbaserad lösning, tar endast icke-bildområdena emot den. Därefter överför färgvalsarna oljebaserad litografisk färg enbart till de torra bildområdena. Eftersom dessa områden finns på samma plan, är litografi en planografisk process. Plåttillverkarens mål är att maximera denna kemiska skillnad, vilken tryckoperatören måste upprätthålla.
Operatören av litografiska pressar hanterar plåtar på två huvudsakliga sätt: de fysiska uppgifterna att montera, justera och ta bort dem, samt den kemiska skötseln av separationen mellan bild- och icke-bildområden under hela tryckningen. Detta kräver noggrannare uppmärksamhet inom litografi än i andra tryckprocesser. Till skillnad från rotogravyr, där bildområden skärs in i metallen, eller boktryck, där de står över ytan, beror litografins plana yta helt på en kemisk skillnad. En korrekt tillverkad plåt gör att fuktvalsarna håller icke-bildområdena fuktiga och färgavvisande, medan färgvalsarna endast överför färg till de torra, oleofila bildområdena. Att förstå plåtens natur är avgörande för att upprätthålla bildkvaliteten.
Fokus på hållbarhet driver utvecklingen av effektivare plåtbehandling och mer långlivade material. Automatisering inom plåtsättning och integrerade digitala arbetsflöden förbättrar ytterligare precisionen och minskar manuella ingrepp, vilket befäster övergången från analoga metoder.