Screentryck innebär att en nätduk används som tryckform, vilken genom fotokemiskt framställningssätt görs till en screentrycksform med motiv. Screentryck består av fem huvuddelar: screentrycksformen, rakel, färg, tryckbord och substrat. Den grundläggande principen för screentryck är att färg kan passera genom nätöppningarna i motivdelen av screentrycksformen, medan icke-motivdelen inte släpper igenom. Vid tryckning hälls färg på ena änden av screentrycksformen, och en rakel används för att applicera tryck på de färgade områdena av screentrycksformen samtidigt som den rör sig jämnt mot den andra änden. Färgen pressas genom nätöppningarna i motivdelen ner på substratet i takt med att rakel rör sig.
Schablon tryck är den enklaste formen av hålplåtstryck och uppstod i slutet av 1800-talet. Denna typ av tryck utförs på speciellt vaxpapper, som sedan skrivs på med en järnpenna för att skapa en vaxpappersschablon. Färg rullas sedan på vaxpappersschablonen, vilket ger önskad tryckeffekt på substratet. Bland hålplåtstryckmetoder är screentryck den mest använda.
Screentryck innebär att tyg, syntetfibertyg eller metallnät spänns upp på en ram och en screentrycksform tillverkas med hjälp av handskuren lackfilm eller fotokemiskt framställningssätt. Modern screentryckteknik använder ljuskänsliga material för att skapa screentrycksformar genom fotolitografiska metoder, där nätöppningarna i motivdelen av screentrycksformen är öppna, medan nätöppningarna i icke-motivdelen är blockerade. Screentryck används för olika applikationer som målning, grafik, affischer, visitkort, bokomslag, produktförpackningar, etiketter, textiltryck, glas, metall och andra plana substrat.
Direkt plåtframställningsmetod: Direkt plåtframställning innebär att först placera en ljuskänslig film med den ljuskänsliga sidan uppåt på en arbetsbänk, placera en uppspänd nätram på filmen, hälla ljuskänslig emulsion i nätramen och använda en mjuk rakel för att jämnt belägga nätramen med tryck. Efter noggrann torkning avlägsnas plastfilmsbasen, vilket lämnar en screentrycksform belagd med ljuskänslig film redo för exponering. Efter exponering och framkallning skapas en screentrycksform.
Processflöde: Nätuppspänning - avfettning - torkning - avlägsnande av filmbas - exponering - framkallning - torkning - plåtreparation - nätförsegling
Indirekt plåtframställningsmetod: Vid indirekt plåtframställning exponeras först den indirekta filmen, härdas med 1,2% H2O2 och framkallas sedan med varmt vatten. Efter torkning tillverkas en avdragbar grafikfilm, som sedan placeras på det uppspända nätet, pressas hårt mot det våta nätet och filmbasen avlägsnas. Efter lufttorkning produceras en screentrycksform.
Screentryck uppstod i Kina för mer än två tusen år sedan. Redan i forntiden förekom metoder som pastaresisttryck under Qin- och Handynastierna. Under Östra Handynastin var pastaresistvaxfärgningsmetoder utbredda, och kvaliteten på tryckta produkter förbättrades. Under Suidynastin började man använda ramar med uppspända silkesnät för tryckning, vilket utvecklades från pastaresisttryck till screentryck. Enligt historiska dokument trycktes eleganta kläder som bars i Tangdynastins palats med denna metod. Under Songdynastin fortsatte screentrycket att utvecklas, och förbättringar gjordes av de ursprungligen använda oljebaserade färgerna genom att tillsätta stärkelsebaserade gummin till färgämnen, vilket möjliggjorde att screentryck kunde producera mer livfulla färger.
Screentryck består av fem huvuddelar: screentrycksform, rakel, färg, tryckbord och substrat. Den grundläggande principen för screentryck är att färg kan passera genom nätöppningarna i motivdelen av screentrycksformen, medan icke-motivdelen inte släpper igenom. Vid tryckning hälls färg på ena änden av screentrycksformen, tryck appliceras på de färgade områdena av screentrycksformen med en rakel, och färgen pressas genom nätöppningarna i motivdelen ner på substratet i takt med att rakel rör sig mot den andra änden av screentrycksformen. På grund av färgens viskositet fäster trycket inom ett visst område. Under hela tryckprocessen upprätthåller rakel kontinuerlig linjekontakt med screentrycksformen och substratet, där kontaktlinjen rör sig med rakel. Spänningen i screentrycksformen själv genererar en reaktionskraft mot rakel, kallad återfjädringskraft. Till följd av återfjädringskraften har screentrycksformen och substratet endast linjekontakt under tryckning, medan andra delar av screentrycksformen är separerade från substratet. Detta gör att färgen kan lossna från screentrycksformen under tryckning, vilket säkerställer tryckets dimensionsnoggrannhet och undviker smetning på substratet. Efter att rakel passerat över hela ytan lyfts den, och screentrycksformen lyfts, och färgen skrapas lätt tillbaka till sitt ursprungliga läge. Detta fullbordar en tryckcykel.
Screentryck har stor anpassningsförmåga: Offset-, relief- och djuptrycksmetoder kan i allmänhet endast användas på plana substrat. Screentryck kan dock användas inte bara på plana ytor utan även på böjda, sfäriska och oregelbundna ytor. Dessutom kan screentryck appliceras på både hårda och mjuka substrat, utan att begränsas av substratets struktur. Förutom direkt tryckning kan screentryck även användas för indirekt tryckning vid behov, genom att först screentrycka på gelatin- eller silikonplattor och sedan överföra till substratet. Därför har screentryck stor anpassningsförmåga och ett brett användningsområde.
Stark tredimensionell effekt: Färglagertjockleken för konventionellt offset- och relieftryck är i allmänhet cirka 5 mikrometer, medan djuptryck är cirka 12 mikrometer och flexotryck (anilin) 10 mikrometer. Screentryckets färglagertjocklek överstiger dock långt dessa färglagertjocklekar och når i allmänhet cirka 30 mikrometer. Tjocka screentrycksfärglager ger rik textur och stark tredimensionell effekt, vilket andra tryckmetoder inte kan jämföra med. Screentryck kan inte bara trycka i enfärg utan även utföra färgöverläggning och halvtonstryckning.
Stark ljusbeständighet: På grund av sin porösa natur kan screentryck använda olika färger och beläggningar. Det kan inte bara använda pasta, lim och olika pigment utan även grövre pigment. Dessutom är blandningen av screentrycksfärg enkel. Till exempel kan ljusbeständiga pigment direkt tillsättas i färgen, vilket är en annan stor egenskap hos screentryck. Screentryckta produkter har den stora fördelen av stark ljusbeständighet. Praktiska tester har visat att jämfört med det maximala densitetsvärdeintervallet som uppmätts efter ett tryck med svart färg på kopparpapper, är offsettryck 1,4, relieftryck 1,6, djuptryck 1,8, medan det maximala densitetsvärdeintervallet för screentryck kan nå 2,0. Därför har screentryckta produkter starkare ljusbeständighet än andra typer av tryckta produkter och är mer lämpliga för utomhusreklam och skyltar.
Stor tryckyta: Den maximala ytstorleken som trycks med konventionella offset- och relieftrycksmetoder är i allmänhet hela arkets storlek. Utöver hela arkets storlek gäller begränsningar i mekanisk utrustning. Screentryck kan dock användas för storskalig tryckning. Idag kan screentryckta produkter ha en maximal storlek på upp till 3 meter gånger 4 meter, eller ännu större.
Ovanstående fyra punkter är skillnaderna mellan screentryck och andra tryckmetoder, samt screentryckets egenskaper och fördelar. Genom att förstå screentryckets egenskaper kan man dra nytta av dess styrkor när man väljer tryckmetod och uppnå idealiska tryckresultat.
Screentryck förekommer vanligtvis i två former: manuellt tryck och mekaniskt tryck.
Manuellt tryck avser hela processen från pappersmatning till mottagning av papper, inklusive att flytta tryckformen upp och ner, samt rakel tryckning, vilka alla är manuella operationer.
Mekaniskt tryck avser att tryckprocessen utförs genom mekaniska rörelser. Det kan vidare delas in i halvautomatiskt och helautomatiskt tryck, där halvautomatiskt innebär att inmatning och utmatning av substrat sker manuellt, medan tryckningen utförs mekaniskt, och helautomatiskt innebär att hela tryckprocessen utförs mekaniskt.
Det finns också en snabb och enkel metod för screentryck på böjda ytor som kallas "direkt ytscreentryck", där screentrycksformen avlägsnas och direkt pressas mot substratet för tryckning. Denna metod kan användas för att trycka ett stort antal bearbetade produkter, såsom latexfat, vattenhinkar, baljor, termosar, muggar, skålar, tallrikar och andra produkter. Denna metod kan också användas för att trycka skyltar på bilar eller trycka på oregelbundna ytor.
Förberedelse av direkt ytscreentryck: Först torkas och repareras den ljuskänsliga text- och grafikfilmen, sedan avlägsnas den och skärs till rätt storlek. Använd trä- eller aluminiumlister som ramar och fäst dem stadigt vid näten med tejp eller direkt med lim. Detta skapar den nödvändiga direkta ytscreentrycksformen. Arbetsmetod för direkta ytscreentryck: Beroende på substratet bereds olika färger: först används plana plattor och fat för att bereda färgen, sedan håller en person den direkta screentrycksformen med båda händerna och trycker den stadigt mot substratet, medan en annan person jämnt applicerar färgen på screentrycksformen med rakel på färgfatet. Därefter placeras rakel jämnt på plattan för att utföra jämn tryckning.
Om området som ska tryckas är för stort kan färg hällas på plattan efter behov, men se till att färgen inte rinner ut utanför substratet. Se till att färgblandningen inte är för tunn eller för torr och håll måttlig fuktighet. För tryckning av text eller grafik på små områden kan en person utföra arbetet genom att fästa ena änden av den direkta screentrycksformen stadigt mot substratet efter behov och sedan med den andra handen dra screentrycksformen hårt mot substratet för tryckning. När tryckningen börjar, börja alltid lätt från den ände där tejpen är fäst. Om två personer arbetar gäller samma princip. Denna tryckmetod är enkel att använda, flexibel vad gäller substratkrav, lämplig för både stora och små kvantiteter och har fördelarna låg kostnad och energibesparing.
Screentryck är inte bara lämpligt för allmän papperstryckning utan har också ett mycket brett användningsområde. Till exempel keramik, glas, mönsterkort etc. Beroende på substratet kan tryckprocessen variera. Även om det finns oskiljaktiga samband mellan olika serier, har var och en sina egna speciella egenskaper på grund av substratens olika kemiska och fysikaliska egenskaper. Därför delas de vanligtvis in i flera huvudkategorier baserat på olika substrat: papperstryck, plasttryck, keramiktryck, glastryck, kretskortstryck, metaltryck, textiltryck etc. Detta bildar deras relativt oberoende trycksystem.