Viskositeten är en av få pressvariabler som påverkar hela djuptrycksjobbet. Den avgör hur färgen lämnar cylinderns celler, hur skrapkniven rengör ytan och hur den torkade filmen ligger på substratet. Ett tryckeri kan hålla snäv passning och ändå förlora en körning på en drift på några sekunder i flödeskoppen. Den relevanta frågan är inte bara vilket värde avläsningen ska ha, utan vad som förändrar den under ett skift.
Varför avläsningen ändrar trycket
Djuptrycksceller är grunda och färgen måste flöda ut ur dem på en bråkdel av en sekund. Tunn färg rinner bort före överföringen, så mindre material når banan. Tjock färg bryggar över cellväggarna och skrapkniven drar istället för att skära en ren yta. Båda felen ser först ut som cylinderproblem, vilket är varför operatörer ofta jagar fel orsak.
Viskositet i hartsbindemedlet
Hartsen eller lacken som bär pigmentet bestämmer färgens basviskositet. En sats gjord med en hartslösning med högre viskositet visar högre värde i koppen innan något pigment tillsatts. Två fat från samma leverantör kan skilja sig när hartspartiet byts, så inkommande färg bör kontrolleras vid varumottagningen istället för att antas matcha förra leveransen.
Kompatibilitet mellan pigment och bindemedel
Pigmentpartiklarna behöver hartslösningen för att vätas och hållas åtskilda. Om de två reagerar klumpar partiklarna eller systemet gelar och viskositeten stiger. Effekten kan visa sig strax efter blandning eller efter några dagar i lager. En förseglad burk som tjocknar utan att förlora lösningsmedel pekar vanligen på denna interaktion snarare än avdunstning.
Lösningsmedlets kompatibilitet
Lösningsmedelsblandningar väljs för att lösa hartsen. När ett lösningsmedel kan späda bindemedlet i valfritt förhållande sänker tillsatsen viskositeten på ett förutsägbart sätt. Ett lösningsmedel som bara är delvis blandbart kan fälla ut hartsen ur lösningen, och färgen kan bli grumlig, grynig eller tjockare när spädaren tillsätts. Använd den blandning som anges för färgen och tillsätt den långsamt med pumpen igång.
Temperatur
Viskositeten sjunker när färgen värms och stiger när den svalnar. Ett fat som står vid en kall lastport eller en färgtråg bredvid en tork kan visa helt andra värden än samma färg vid 25 C. Många tryckerier håller färgen mellan 20 och 25 C och låter den cirkulera tillräckligt länge för att stabiliseras innan de tar den slutliga avläsningen.
Fel från för tunn färg
Låg viskositet visar sig som nålstick där cellerna inte tömts, eller som stora ytor som ser urtvättade ut och saknar täthet. Kanter kan verka mjuka med en halo. På släta substrat sjunker vidhäftningen eftersom mindre harts finns kvar i gränsytan. På obestruket papper kan färgen tränga in och damma av i vikenheten eller skärmaskinen.
Fel från för tjock färg
Hög viskositet ger en annan uppsättning: knivlinjer och repor, uppryckning där färgen drar fibrer eller lyfter föregående färg, igensättning på fin text och den gropiga yta som kallas apelsinskal. Operatörer kan höja trycket för att kompensera, vilket förkortar knivens livslängd och tillför värme till färgtråget.
Att hålla en stabil avläsning
Använd en flödeskopp som tryckeriet litar på, ta provet från samma punkt i cirkulationsslingan och anteckna färgtemperaturen bredvid sekunderna. Rengör koppen efter varje kontroll, eftersom torkad färg minskar munstycket och ger en falskt hög avläsning. När värdet driver, tillsätt spädare i små steg med pressen igång, låt det blandas och mät igen. Skriv ned ett målintervall för varje jobb, färg och cylinder. Ett jobb med vikkartong och djupa celler kan behöva ett annat intervall än ett publikationsjobb med fina celler.
De flesta viskositetsfel kommer från ett byte av hartsparti, ett lösningsmedel som inte matchar, ett kallt fat eller en smutsig kopp. Att kontrollera dessa fyra indata först löser fler pressproblem än någon enskild justering vid konsolen.