Frågar man en pressoperatör hur snabbt han vill köra ett jobb är svaret oftast "så snabbt maskinen går". Snabbare körning ger fler tryck per timme, och det är så ett tryckeri täcker sina kostnader. Men det har ett pris. Ökar man hastigheten börjar spillet växa lika snabbt, och det tryckta resultatet förändras under händerna. Att förstå vad hastigheten gör med färgsystemet är det enda sättet att hitta den snabbaste inställning som fortfarande ger godtagbart arbete.

Hastigheten påverkar nästan varje del av flexotrycksprocessen. Den ändrar hur aniloxvalsen avger färg, hur plåten överför färgen till substratet och hur bilden till slut ser ut i pressen. De två värden som betyder mest är heltäckning och punktökning, eftersom båda förändras när pressen accelererar.

Färgupptag vid aniloxvalsen

Färgen sitter i aniloxvalsens celler. När cellerna passerar genom den slutna kammaren fylls de. När valsen lämnar kammaren torkar rakelbladet av ytan, men det stannar inte där. Eftersom färgen har viskositet och ytspänning drar bladet tillbaka en del färg ur varje cell, och den dragningen pressar färgen mot cellens bakre ände. Färgfördelningen är ojämn tills cellen lämnar kammaren och färgen hinner jämna ut sig igen.

Hur mycket färg som stannar i cellen beror på flera faktorer, och hastigheten med vilken valsen passerar genom kammaren är en av dem. Vid låg hastighet är skjuvkrafterna i färgen milda, så mindre färg dras ut. Ökar man hastigheten växer skjuvningen, mer färg dras ur cellerna och tiden för färgen att flyttas från cellen till plåten krymper. Kör man för fort får plåten helt enkelt mindre färg, vilket sänker täckningen och får bilden att se urtvättad ut.

Överföring från plåt till substrat

Papper och plastfilm beter sig olika, så hastigheten påverkar dem inte på samma sätt. På ett absorberande substrat som papper sugs en del av färgen in i arket. På en icke-absorberande film måste färgfilmen i stället delas mellan plåten och substratet. Den delningen är sällan jämn, och plåten behåller oftast mer färg än den avger.

När presstryckets hastighet stiger förskjuts punkten där filmen delas mot substratet. Mer färg lämnas kvar på plåten, mindre når arket och heltäckningen sjunker. Om varje ton på arket sjunker lika mycket ser hela jobbet blekt ut, och kunden märker det.

Varför halvtoner drabbas mer än heltoner

Punktökning är ett användbart sätt att följa vad hastigheten gör, eftersom den mäter hur färgen överförs i förhållande till heltäckning. En halvtonpunkt som trycks på papper sprids när färgen tränger in i arkets struktur. Får färgen mer tid att absorberas växer punkten. Kör man pressen snabbare kortas absorptionstiden, så punkten sprids mindre och punktökningen sjunker.

Det är därför samma hastighetsändring kan lämna heltonerna godtagbara medan mellantoner och högdagrar tappar kontrast. Det är i tonskalan ögat är känsligast, och det är där ett jobb först börjar se fel ut.

Vad testdata visade

I en testserie var den långsammaste inställningen 40 m/min och användes som baslinje. När hastigheten ökade sjönk punktökningen stadigt, med den största förskjutningen nära 4 procent. Heltäckningen rörde sig i samma riktning. Siffrorna låter små, men i pressen syns de lätt utan instrument, och en kund som jämför ett korrektur med det tryckta arket kommer att underkänna jobbet.

Att hitta den fungerande hastigheten

Den praktiska lärdomen är att sluta behandla hastigheten som ett mål i sig. Varje kombination av press, aniloxspecifikation, plåt och substrat har ett intervall där täckning och punktökning håller sig inom den tolerans kunden godkänt. Hitta det intervallet, ställ in pressen inom det och mät resultatet med en densitometer i stället för med ögat.

Operatörer som förstår färgöverföringens mekanik kan förklara varför ett jobb vid 120 m/min ser annorlunda ut än samma jobb vid 80 m/min. De kan också motivera en hastighet som skyddar kvaliteten samtidigt som produktionen förblir realistisk. Att höja hastigheten utan den kunskapen ger bara spill snabbare.