Tryckköpare, säljare och produktionspersonal bedömer ett tryckjobb efter olika mått, men alla använder samma ord: kvalitet. Ett ark som godkänns av pressoperatören kan underkännas av kunden, och det motsatta händer också. Orsaken är att färgbedömningen beror på förhållandena, till exempel ljuset i rummet eller ytan arket ligger på. Därför finns regler för bedömning och standardiserade betraktningsförhållanden. När alla ser trycket under samma ljuskälla blir diskussionen om färg mer av ett rättvist prov.
Färgavvikelse uppträder på tre nivåer
I praktiken delas färgavvikelse in i tre typer.
Den första är avvikelse från originalet. Att återge originalets toner är hela syftet med färgtryck. Ju närmare originalet trycket kommer, desto bättre är jobbet, och ett tryck som kan förväxlas med originalet är den högsta nivån av subjektiv kvalitet.
Den andra typen är avvikelse inom samma upplaga: färgfelet mellan ark i samma körning, mätt på samma position i samma färgfält. Viss variation är normal eftersom färgtillförsel, pappersfukt och plåtslitage förändras under en körning, men stora svängningar får produkten att verka okontrollerad.
Den tredje är avvikelse mellan upplagor: felet mellan olika produktionskörningar av samma produkt. Om varje upplaga skiljer sig något lite kommer kunder som ställer gammalt och nytt lager sida vid sida att uppleva att produkten har åldrats, och de kan börja tvivla på om varan inuti är lika enhetlig som förpackningen utanpå. När det tvivlet väl uppstår skadas varumärket, och tryckköparen får höra det från fabriken.
Färgtolerans anger den acceptabla gränsen
Både kunder och tryckerier vill att färgfelet ska vara noll. I verklig produktion är det målet ouppnåeligt, eftersom alltför många variabler påverkar färgfilmen när den överförs och torkar. Det praktiska svaret är färgtolerans: den avvikelse kunden accepterar mellan trycket och originalet eller det godkända korrekturet. Kvalitetskontrollen får då ett tydligt mål: håll varje ark inom det överenskomna intervallet i stället för att jaga en omöjlig perfekt träff.
Subjektiv bedömning: ögat som domare
Den mest direkta metoden att kontrollera tryckt färg är visuell jämförelse. Pressoperatören eller kvalitetsinspektören jämför arket med originalet eller det godkända korrekturet och avgör om kopian är trogen. Trohet betyder hur väl trycket återger originalets tonskala, och det är den dagliga arbetsnormen i pressen.
När det inte finns något original att jämföra med bedöms tryckets kvalitet efter hur naturligt det ser ut. Människor bär minnesfärger för bekanta objekt: hudtoner, grönt gräs, blå himmel eller rödfärgen hos en vanlig etikett. Om tryckets huvudmotiv avviker från det de flesta minns kommer jobbet inte att godkännas som en högklassig återgivning. Kort sagt är den subjektiva normen för tryckt färg att den ser sann, naturlig och harmonisk ut, med små justeringar tillåtna för kundens avsikt eller hur produkten ska användas.
Vad som räknas som original förändras ständigt
Tidigare var de flesta original fotografiska dia, kopior och handmålade konstverk. Vid färgseparering och korrektur ansågs det vara effektiv reproduktion att ligga nära originalet, och ett korrektur som stämde med originalet till cirka 90 procent godtogs i allmänhet av tryckerier.
Digitala arbetsflöden har vidgat definitionen. En kund som ser en färg på en kalibrerad skärm eller i ett skrivbordskorrektur behandlar ofta den bilden som originalet, även om den skiljer sig från filen som prepressföretaget utgick från. Varje system för färgreproduktion, vare sig det är en skärm, en skrivbordsskrivare eller en offsetpress, har sin egen färgrymd, så vissa färger i ett original kan helt enkelt inte återges i tryck. Rollerna förskjuts också längs kedjan: fotografen behandlar den verkliga scenen som original, separatorn behandlar fotot som original och tryckeriet följer det godkända korrekturet.
Objektiv bedömning sätter siffror på kvaliteten
Subjektiv bedömning varierar från person till person, så branschen bedömer också färg objektivt: subjektiva intryck omvandlas till fysikaliska storheter med hjälp av statistik, vilket ger en standardiserad skala som tar bort personlig bias. Objektiva metoder bygger på mätinstrument och på kontrollelement som trycks tillsammans med bilden, till exempel heltonsfält, punktökningsfält och gråbalansränder. Först när kvaliteten uttrycks i siffror kan tryckkontrollen bli automatisk.
Mätning styr produktionskontrollen
Jämn färg förutsätter mätning i varje steg av produktionen. Att ta stickprov under körningen är den viktiga vanan: presspersonalen tar ut tryck med jämna intervall, mäter kontrollfälten och upptäcker drift medan den ännu är liten. Tidig korrigering förhindrar spill och håller jobbet inom toleransen.
Densitet har länge varit huvudparametern för att bedöma tryckt färg, eftersom den följer bläckfilmens tjocklek nära. Men densitet säger lite om kulör, så branschen går mot CIE Lab-värden, som beskriver ljushet, röd-grön position och gul-blå position på ett sätt som matchar människans syn. Med Lab-värden går det att beskriva själva färgen i stället för bara hur mycket bläck som ligger på arket.
Varje steg i arbetsflödet behöver registrerade data och ett mätverktyg; utan dem förökar sig felen tyst. Moderna färghanteringssystem knyter samman skanner, skärm, korrektur och press med profiler, så kontroll och korrigering av färg går snabbare och blir jämnare än med den gamla metoden med försök och misstag.